Bäste man reder sig själv

Jo - det var ju just en snygg kväll...eller helg likväl. Inga roliga händelser, som jag hoppades på, nej, nej. Istället blev det en ganska vanlig helg, förutom lite hårt arbete då...utvilad kanske, men i övrigt blev mina förväntningar grusade, så en aning missnöje har infunnit sig. Speciellt som jag inte alls kom till grannkommunen på lite tunggung. Det är nämligen så att jag inte alltid har vänner som tycker som jag vad beträffar nöje å musiksmak...och det är trist att dra själv, tycker i alla fall jag. Hursomhelst så skulle det samma lördag vara lite nöje av typ samma kaliber verkade det på hemmaplan i en nöjeslokal, så jag dristade mig till att fråga om någon hade lust haka på, varpå jag fick ett napp...kul, tänkte jag - nu blir det lite hålligång i alla fall, men trots löfte och intresse efter endel frågor och ideér valde personen i fråga att bara skita i det...inga meddelanden eller förklaringar - bara totalt borta och försvunnen och där stod jag förvirrad och frågande...dåligt faktiskt, men mina tappra försök avtar rätt rejält nu för det verkar inte vara nån ide´...så hej då med dig!
Synd bara att man inte har nån som gillar samma saker och hakar på då det händer nåt av värde, men bäste man reder sig själv tydligen... :(

Meningar om meningen.

...efter vissa djupdykningar i livets existens och medvetenhet, så blir man plötsligt varse om att vad som helst kan hända närsomhelst...chockartad upplevelse som känns oförberedd och skrämmande. Och hur blir det sen? Är det svart som i graven och tomt som ett svart hål i universum eller ska man tro på det mediala och okända som vissa hänvisar till och menar existerar och samtidigt vidhåller en pånyttfödande pulserande kraft som ständigt ger våra själar nya insikter och kunskaper i olika skepnader i all oändlighet, ungefär som självaste universum? Båda teserna känns overkliga precis som det faktum att jag just nu lever...det är ju också konstigt och i sig ett underverk, fast man tar det för givet och sysslar med vardagliga ting och låter dagarna gå. Ju mer man tar reda på och försöker förstå desto mindre verkar man få kunskap om...allt är i det dunkla dolt och jag som är så nyfiken och sanningstörstande, men svaret kanske aldrig blir närmare än såhär...trots det söker jag mer å mer, som en hund som gräver en grop. Och sanningen är svår att hitta bland allt som glittrar! Jag väljer att inte svälja allt jag hör och ser...det är alltid bra att granska, begrunda och analysera och ställa FRÅGOR...jag litar aldrig på någon som döljer svar eller säger halvsanningar utan bevis - så jag lär få söka, leta och ifrågasätta, tills jag finner något av det jag söker och den som lever får se!

Livets stora börda

...jag känner mig oerhört svag och orkeslös och det är sorgens pris...har tvingats inse att man aldrig är förberedd på ett hastigt avslut, ett definitivt och ovillkorligt mörker, en avgrund, ett stup, då man inser att efter denna dagen blir det inte som det var igår, att det du hade är ett minne blott och att livet är hårt och brutalt i de stunder avsked sker...riktiga, definitiva avsked eller bara en återvändsgränd, ett slut, en vägg, en fälla...i de stunder då du inte har ett val eller ens hinner tänka tanken att detta är kanske det sista du upplever eller ser av den du stod nära, innan falluckan öppnar sig och slår igen, innan du hinner reagera. Det är sedan som allt sköljs över dig...minnen, insikt, skräck, och alla känslor slår över och ingen hör dig, du är fångad i ett vakuum utan någon annan bredvid. Och inget blir som förr igen...där är jag nu och energin är nästan bottenkörd, uttorkad efter en tårfylld kamp, fylld av sorg och insikten av att vara maktlös samtidigt skräcken för livets slut och ångesten att kanske inte hitta vägen ut från snårskogen du brottas med.
Någonstans i denna våg, skrev jag en dikt...

Ett sista avsked:

Förlåt mig
för att jag inte kunde rädda dig

Förlåt mig
för att jag inte fanns där
alltid för dig

Förlåt mig
för de sjukdomar
jag inte kan avvärja

Förlåt mig
för detta liv
som döden skördar

Förlåt mig
för att jag älskade dig

Förlåt mig
min oändliga smärta
och djupa sorg

Förlåt mig
för mina tankar
som inte för dig tillbaka till mig

Förlåt mig
livets grymhet och definitiva slut
förlåt, är allt jag kan säga dig - FÖRLÅT!

Nu har livet slocknat
och lågan brunnit ut...

IB-12

En viss eftertanke önskvärd!

Lustigt detta hur ord, meningar och tankar triggar igång felaktiga tolkningar och kortfattade råd! Faktiskt utan att ta reda på omständligheter och situationer...detta var en ny erfarenhet! Visst, jag har alltid varit en kämpe, men lösningar kommer på ett eller annat sätt - är det fel att ventilera? Och om man ventilerar så uppfattar somliga det som tungsinne och svårmod...det har jag aldrig lidit av...kanske p.g.a att man faktiskt ger uttryck för problemen, så har den känslan ej infunnit sig på allvar, trots många motgångar och sorger.
Hur kan man via ett inlägg bedöma personen bakom en text, generalisera och tro sig veta "den rätta vägen"? Tyvärr så förstår jag inte det - en människa har många bottnar i sin eventuella själ. Något att möjligen betänka kanske?

Nyårstankar

Jag hoppas att detta år, 2012 ska bli ännu bättre för alla och en var...ett blomstrande år på alla sätt.

Mitt 2011 avslutades i alla känslotecken som finns...irritation, ilska, smärta, godmod, frid, rädsla, ömhet, tumult, skratt och tårar och det mesta av allt annat man kan komma på...livet innehåller så mycket i allt vad hjärnan har att uppbringa och ändå är vi så små och obetydliga på jorden för en liten stund. Om vi bara kunde inse vikten av allt här och nu och hur lätt det är att allt plötsligt ändras, och då inte alltid till det bättre tyvärr. Hur viktigt det är att vi inser vårt eget värde och tar tillvara på varandra, även om man inte alltid når fram eller säger de "rätta" sakerna i sammanhanget. Det är alltid viktigt att bli sedd, även om man inte alltid reagerar rätt - det är viktigt att märkas och även om man ibland inte får uppleva tacksamhet för det man gör eller säger, så har man i alla fall gjort ett intryck om man orkar vara stark och modig i livet. Ett intryck som märktes just då för någon!

Jag hoppas att jag lämnar intryck, att jag får uppleva stora saker och vara med om äventyr på samma sätt som alla andra utvecklas och mognar i såväl mörker som ljus!

Gott Nytt År Alla!

På pin kiv...

Välbärgade snorklisor sitter i receptioner
och spisar av folk,
har ingen aning om
problem och orättvisor
och skiter likafullt i vilket som.

De sitter på verandorna
och skrattar gott
röker och frodas
med varsin kaffekopp

- Att kön blir längre,
det har väl ingen dött av?
- Eller att någon avvisas
med besviken blick?

Det är väl bara slarviga människor
och inte så avancerat klyftiga som vi,
med flådig villa, bil och familj
som frodas i harmoni.

Ingela B. -07

Då blev det som det blev då...

...just det - precis så blev det!



Huset är typ sålt...bortskänkt mer rätt kanske med en mindre skuld på några tusen efter försäljning - med andra ord, en fullständigt lysande affär!!!! ;) Vad kan bli bättre???



Utan fast arbete och en värdig inkomst att leva på har vi trängt ihop oss i en källare utan utsikt, i det hus som tidigare var mitt barndomshem - inhysta på obestämd tid och förlorade för all evighet. Men vi har ännu mat och tak och någorlunda värme, men detta var inte vad jag tänkt mig i övervuxen ålder...nu ska man ju vara välbärgad och i harmoni med verkligheten - men en sån udda utopi finns tydligen inte i min vardag!



När man är livegen och bollad mellan myndigheter för att livet inte fyller alla funktioner vad gäller ekonomin, så finns ingen barmhärtighet eller rannsakan alls tyvärr...sko sig den som kan!



Javisst är man besviken och bitter...för att man inte har rätt kontakter och för att man är ärlig och strävsam - något som inte verkar värderas högt i detta dubbelmoralland! :(



Men vem vill lyssna på sanningar, så länge man inte hamnat fel själv? Sköt dig själv och skit i andra - jantelagen existerar bakom glättiga fasader, i hemlighet och outtalat...skrämmande!



Lär dig att stå på egna ben, var snäll, trygg, hjälpsam och empatisk - sånt lär vi våra barn, men vad händer sen då? Varför lära ut något som sedan bara blir tomt prat?



Ska vi inte alla få ha värdiga liv och leva som vi önskar???? Eller ska vissa ha allt och må bra medan andra får leva dag för dag utan att veta hur pengarna ska räcka eller unna sig något utöver det vanliga? Samhället är inte rättvist och alla ska tjäna på alla eller bli populära och ha flådiga kontakter! SJUKT har allt blivit, är och har varit - när ska allt vända? När ska alla känna stolthet, värdighet och ansvar för våra liv medan vi finns på denna planet och värna om allt och alla? Jag bara undrar...