Livets stora börda

...jag känner mig oerhört svag och orkeslös och det är sorgens pris...har tvingats inse att man aldrig är förberedd på ett hastigt avslut, ett definitivt och ovillkorligt mörker, en avgrund, ett stup, då man inser att efter denna dagen blir det inte som det var igår, att det du hade är ett minne blott och att livet är hårt och brutalt i de stunder avsked sker...riktiga, definitiva avsked eller bara en återvändsgränd, ett slut, en vägg, en fälla...i de stunder då du inte har ett val eller ens hinner tänka tanken att detta är kanske det sista du upplever eller ser av den du stod nära, innan falluckan öppnar sig och slår igen, innan du hinner reagera. Det är sedan som allt sköljs över dig...minnen, insikt, skräck, och alla känslor slår över och ingen hör dig, du är fångad i ett vakuum utan någon annan bredvid. Och inget blir som förr igen...där är jag nu och energin är nästan bottenkörd, uttorkad efter en tårfylld kamp, fylld av sorg och insikten av att vara maktlös samtidigt skräcken för livets slut och ångesten att kanske inte hitta vägen ut från snårskogen du brottas med.
Någonstans i denna våg, skrev jag en dikt...

Ett sista avsked:

Förlåt mig
för att jag inte kunde rädda dig

Förlåt mig
för att jag inte fanns där
alltid för dig

Förlåt mig
för de sjukdomar
jag inte kan avvärja

Förlåt mig
för detta liv
som döden skördar

Förlåt mig
för att jag älskade dig

Förlåt mig
min oändliga smärta
och djupa sorg

Förlåt mig
för mina tankar
som inte för dig tillbaka till mig

Förlåt mig
livets grymhet och definitiva slut
förlåt, är allt jag kan säga dig - FÖRLÅT!

Nu har livet slocknat
och lågan brunnit ut...

IB-12