Meningar om meningen.

...efter vissa djupdykningar i livets existens och medvetenhet, så blir man plötsligt varse om att vad som helst kan hända närsomhelst...chockartad upplevelse som känns oförberedd och skrämmande. Och hur blir det sen? Är det svart som i graven och tomt som ett svart hål i universum eller ska man tro på det mediala och okända som vissa hänvisar till och menar existerar och samtidigt vidhåller en pånyttfödande pulserande kraft som ständigt ger våra själar nya insikter och kunskaper i olika skepnader i all oändlighet, ungefär som självaste universum? Båda teserna känns overkliga precis som det faktum att jag just nu lever...det är ju också konstigt och i sig ett underverk, fast man tar det för givet och sysslar med vardagliga ting och låter dagarna gå. Ju mer man tar reda på och försöker förstå desto mindre verkar man få kunskap om...allt är i det dunkla dolt och jag som är så nyfiken och sanningstörstande, men svaret kanske aldrig blir närmare än såhär...trots det söker jag mer å mer, som en hund som gräver en grop. Och sanningen är svår att hitta bland allt som glittrar! Jag väljer att inte svälja allt jag hör och ser...det är alltid bra att granska, begrunda och analysera och ställa FRÅGOR...jag litar aldrig på någon som döljer svar eller säger halvsanningar utan bevis - så jag lär få söka, leta och ifrågasätta, tills jag finner något av det jag söker och den som lever får se!